sa Anton Westling till pappa Ola på väg hem från MBTK:s klubbkväll ikväll. Jag tror det var fler som kände som Anton. Åtminstone gjorde jag det.
För ungefär ett år sedan började illasinnade rykten florera om MBTK:s fall. Klubbchefen hade lämnat skutan under omständigheter ingen som visste riktigt ville tala om, ekonomin var visst katastrofal, chefstränare ville ingen vara, och den som ville något med sin tennis – vare sig det var framgång eller glädje -- gjorde bäst att söka sig någon annanstans. Trots det har 2014 sett ganska bra ut; ekonomin är i balans, trycket på tennisskolan är så stort att vi knappt mäktar med det, våra elitspelare skördar framgångar. Och trots att vi tappat, och saknar, en par viktiga eldsjälar, kunde vi alla ikväll konstatera att klubbkänslan, den där inkluderande chosefria gemenskapen, även den finns kvar. Som nytillträdd ordförande har jag hört det till leda: ”Det som gör oss speciella är klubbkänslan”. Ikväll försvann de sista spåren av tvivel hos mig. Det är märkvärdigt enkelt egentligen, att umgås kring ett gemensamt intresse. Någon kokar korv, någon brygger kaffe, någon gör varma mackor av hyllvärmare ur frysen. Någon ordnar en innebandymatch, några utmanar varandra i mixed-padel. Någon raggar sponsorer till Minikannans återkomst, några ohängda busungar skjuter ned taket och välter sargen. De flesta spelar tennis; med en gammal träningskompis, med mamma eller pappa, med någon annans mamma eller pappa, med en ny kompis, eller med en tränare. Det kostar inget och ingen tar betalt, men det är helt ovärderligt. Så självklart att man inte hade reflekterat över det om vi inte levde i ett tidevarv när vi lärt oss att man måste betala för allt som är värt något. Gammal hederlig föreningsgemenskap. Ja den lever ännu, tro det eller ej, 2014.
Ikväll var både början på något nytt och fortsättningen på något stort. Nästa lördag är det tennisskolekväll igen. Jag längtar redan, det gör mina barn också. MBTK, FTW!
Mathias
För ungefär ett år sedan började illasinnade rykten florera om MBTK:s fall. Klubbchefen hade lämnat skutan under omständigheter ingen som visste riktigt ville tala om, ekonomin var visst katastrofal, chefstränare ville ingen vara, och den som ville något med sin tennis – vare sig det var framgång eller glädje -- gjorde bäst att söka sig någon annanstans. Trots det har 2014 sett ganska bra ut; ekonomin är i balans, trycket på tennisskolan är så stort att vi knappt mäktar med det, våra elitspelare skördar framgångar. Och trots att vi tappat, och saknar, en par viktiga eldsjälar, kunde vi alla ikväll konstatera att klubbkänslan, den där inkluderande chosefria gemenskapen, även den finns kvar. Som nytillträdd ordförande har jag hört det till leda: ”Det som gör oss speciella är klubbkänslan”. Ikväll försvann de sista spåren av tvivel hos mig. Det är märkvärdigt enkelt egentligen, att umgås kring ett gemensamt intresse. Någon kokar korv, någon brygger kaffe, någon gör varma mackor av hyllvärmare ur frysen. Någon ordnar en innebandymatch, några utmanar varandra i mixed-padel. Någon raggar sponsorer till Minikannans återkomst, några ohängda busungar skjuter ned taket och välter sargen. De flesta spelar tennis; med en gammal träningskompis, med mamma eller pappa, med någon annans mamma eller pappa, med en ny kompis, eller med en tränare. Det kostar inget och ingen tar betalt, men det är helt ovärderligt. Så självklart att man inte hade reflekterat över det om vi inte levde i ett tidevarv när vi lärt oss att man måste betala för allt som är värt något. Gammal hederlig föreningsgemenskap. Ja den lever ännu, tro det eller ej, 2014.
Ikväll var både början på något nytt och fortsättningen på något stort. Nästa lördag är det tennisskolekväll igen. Jag längtar redan, det gör mina barn också. MBTK, FTW!
Mathias
RSS-flöde
