En mammas reflektion under SM

Fredagen innan sportlovet fick jag nöjet att följa med vår son Filip till JSM/USM i Uppsala.
Den gemensamma bussresan utgick från Bellevuestadion och det var två relativt nya körkortstagare som skulle köra hela den långa vägen till Uppsala, nämligen Jonathan Malm och David Malmgren. Jag erbjöd mig naturligtvis att köra men de avböjde och fixade körningen själva och det med bravur. Vet inte om det var för att jag satt med i bilen men det var en ytterst trygg resa i ett högst behagligt tempo. Filip, Johan Samuelsson , Andreas Grevlid som satt i ”andra och tredje klass” (=andra och tredje raden i bussen fick jag lära mig) gjorde vad de kunde för att hålla sig vakna och  underhålla den som körde.

Vad jag egentligen vill få fram här är vad sporten gör för /med våra ungdomar. Jag kan känna en enorm stolthet över dessa fantastiska killar. Visst hade de en lite rå jargong i bussen, men ack så kärleksfull. Jag förstår nu också vad som menas med den oskrivna regeln ”what says in the bus stays in the bus” som jag har hört min man Anders prata om ett antal gånger.

Väl i Uppsala stod de ut med att släpa runt med mig på diverse matställen och dessutom hade vi små trevliga pratstunder vilket jag uppskattade mycket. På matcherna satt de och hejade fram varandra, det vill säga sina klubbkamrater, på ett helt fantastiskt sätt. Det kändes som att de verkligen unnade varandra att få vinna och jag är säker på att det och den fina stämningen i gänget var anledningen till segrarna.

En stjärna och kram även till Houman Atashpour som gjorde ett strålande jobb som ledare på resan.

Till er föräldrar och MBTK vill jag bara säga grattis!

Till er killar vill jag säga tack för att jag fick följa med och uppleva detta.
Lotta  Henricsson